Studiecirklen är vår dynamit!

1919: När Bolsjevikerna vände sig mot arbetarna

 – Vi ser tillbaka på strejkerna i Putilov och Astrakhan

Följande text är en översättning av Crimethincs text ”1919: When the Bolsheviks Turned on the Workers- Looking Back on the Putilov and Astrakhan Strikes, One Hundred Years Later”. Även målningarna av realistkonstnären Ivan Vladimirov, är lånade från den texten. Ivan deltog själv i Ryska Revolutionen och gick med Petrogradmilisen efter att de hade lyckas avsätta Tsar Nicholas II. Han använde en realistisk stil när man målade av scener från revolutionen och inbördeskriget. Han var på god fot med Sovjet Unionen, men på villkoret att börja måla mer skönmålande bilder av Ryska Revolutionen och situationen där.


Jag förstår att det här kan vara svårt att tro på för en hel del, men för all del, dubbelkolla källorna, gör din egna forskning, för anarkismen uppmanar människan att ifrågasätta, vända på varje sten, i jakten på sanningen.


Glöm inte att om du försvarar kapitalismen och all ond död som följer i dess spår så har du ingen rätt att kritisera den Ryska Revolutionens mörka sidor, som det fanns allt för mycket av. Samtidigt är det en skyldighet för dig som kallar dig själv revolutionär att våga se sanningen i vitögat och berätta om den högt! Om man inte lär sig av historien så är man dömd att upprepa den sägs det, och det gäller även oss anarkister och andra revolutionära.

BOLSJEVIKISK REALISM


I mars 1919 hade Bolsjevikerna obestritt makten över den ryska staten, men revolutionen höll på att glida ur deras grepp. Som självutnämnda pragmatiker och realister trodde de att revolutionen var tvungen att dikteras ovanifrån av experter. Vem förstår sig bättre på böndernas behov och de lämpliga metoderna för att kommunalisera markerna och dela skörden än en revolutionär byråkrat på ett kontor i staden? Och vem vet mer om fabriksarbetarnas tillstånd än en parti tjänsteman som arbetat i fabriken en gång och nu spenderar hela hans tid med att gå till kommitté möten och tolka Fäderna av Proletariatets befallningar, män som Lenin, Trotsky, Kemenev, Sokolnikov och Zinoviev som aldrig under hela sina liv arbetade i någon fabrik eller slet ute på fälten? (1) Och vem är bättre på att skydda soldaternas intressen än en politiskt kommissarier som står bakom linjen under en offensiv, pistol i handen, redo att skjuta vem som helst som inte anfaller rakt in i fiende elden? (2)


Bolsjevikisk realism gjorde det klart att det enda sättet att genomföra en riktig revolution var att ta över staten, göra den ännu starkare, och använda den för att krossa alla fiender – som definitionsmässigt, var kontrarevolutionärer. Men kontrarevolutionärerna måste ha haft hemliga skolor i varje stad och by, eftersom 1919 gick mer och mer människor med i deras led, framförallt bönder, arbetare och soldater.


“Proletariatets diktatur” skulle behöva döda en massa proletärer. Alla kunde inte nå fram till paradiset.

1919: Den ryska befolkningen letar efter mat under de svåra tiderna under inbördes kriget.

FIENDER, FIENDER ÖVERALLT


De urursla anarkisterna hade korrumperat det urgamla revolutionära slagordet, arbetarnas befrielse måste vara de politiska kommissariernas verk – gå tillbaka till arbetet, allt är under kontroll. De hade ersatt den med farlig revisionistisk lögn – “arbetarnas befrielse måste vara arbetarnas egna verk” – och fler och fler människor hade börjat tro på den här lögnen. I april 1918, släppte Bolsjevikerna lös en terrorvåg mot anarkisterna som höll på att bli speciellt starka i Moskva. I september inleddes en övergripande Röd Terror emot alla deras forna allierade som mördade över 10 000 under de första två månaderna och implementerade Gulag systemen.


De hade även vänt sina vapen mot bönderna, som var i öppet uppror mot politiken “krigskommunism” med vilken Röda Armén och parti byråkrater kunde stjäla vilken slags mat, boskap, och tillgångar som helst om de ville det. (3) Bevisligen hade de outbildade bönderna inte vokabulär nog att förstå att den här stölden var “rekvirering”, att deras svält var en form av “kommunism”, och att den leddes av okorruptionsbara män som innerst inne hade deras bästa i åtanken. I augusti 1918, befallde Lenin Tjekan och Röda Armen att genomföra massavrättningar i Penza och Nizhniy Novogrod för att få ett slut på protesterna. Men missnöjet spred sig och bönderna gav upp med att protestera för att beväpna sig istället och slå tillbaka. Många skapade “Gröna Arméer”, lokala bondedetachement som ofta slogs mot både de Vita och Röda arméerna.


Det fanns också brist på realism inom Röda Armén. Utan tvivel var de mest effektiva stridande enheter i kriget mot Tsaren och kapitalisterna från Vita Armén, de lokala, frivilliga detachementen som valde och avsatte deras egna officerare; gav inga speciella privilegium till officerarna; definierade sina mål, allmänna strategier och organisatoriska principer vid stormöten, var beroende av de lokala sovjeterna att understödja dem; och var intimt hemmastadda i terrängen de var aktiva i. Sådana detachement inkluderar Marusyas Druzhina Fria Kämpar, Den revolutionära upprorsarmén, Dvinsk Regementet, och Altais Anarkist Federation. Det var inte många andra detachement som lyckades tilldela Tsarens trupper avgörande förluster även när de var i underläge både numerärt och vapen. (4)


Det faktum att kombattanterna kämpade för en sak de trodde på, de leddes av strategieker som valts baserat på deras kompetens, de hade de lokala böndernas och arbetarnas helhjärtade stöd vilket hjälpte dem att använda terrängen till deras fördel, kämpa ännu modigare än deras motståndare, innovera kreativa och intelligenta strategier som svar på omständigheternas utveckling, och skifta mellan gerilla- och konventionell krigsföring på ett sätt som förvirrade fiende. Sådana grupper var instrumentella för besegrandet av General Denikin, Amiral Kolchak, och Baron Wrangle, som satte stopp för tre större Vita offensiver – för att inte glömma att ta över Moskva i början av Oktober Revolutionen.


Men alla de här grupper led av en fatal defekt. De här soldaterna prioriterade ofta att lyssna på de lokala bönderna och arbetarna och deras egna vanliga soldater framför Fäderna av Proletariatets befallningar från huvudstaden. Än värre var att de ibland hörde dessa befallningar, men lydde dom ändå inte. Och när Partiledarna, i deras oändliga visdom, bestämde att det var nödvändigt att massakrera bönder och arbetare för revolutionens skull, vägrade detachementen, som leddes av just bönderna och arbetarna, att utföra uppgiften.

1919: Ätandes en död häst.

För att utöka Röda Arméns effektivitet bestämde sig herrarna från Bolsjevikpartiet att lära sig av historiens stora militarister, och började med den tsariska armén. Vid juni 1918 hade de upphävt all anti-realistisk politik som revolutionärer envist hade introducerat i Röda Armén; att soldaterna själva fick välja sina officerare upphörde, de hade återinfört aristokratiska privilegier och lönegrader för officerare, rekryterade före detta tsariska officerare som var vana vid de privilegierna, och tog in politiska kommissarier för att spionera på soldaterna och rota ut allt felaktigt tänkande. Det var trots allt rebelliska och idealistiska soldater som stjälpt en regim 1917 – och utan en tillräcklig dos av realism, skulle de lika väl kunna stjälpa en till.


Bolsjevikerna tog också lärdom av de imperialistiska arméerna genom historien som sände soldater från ena sidan av imperiet för att bekämpa rebeller i andra delen av imperiet. Det här var en sentimental vänlighet från Bolsjevikernas sida. Psykologiskt, var det mycket enklare för soldater som talade koreanska att undvika att förbrödra sig med ukrainska bönder och arbetare nära Kharkiv – och vid tillfällen, massakrera dem – och för soldater som talade ukrainska att förbrödra sig med koreanska bönder och arbetare nära Vladivostok (och stundtals massakrera dem också). Den här strategiska praktiken hjälpte också soldaterna från att gå vilse.


En Röda Arme soldat från Ukraina, som kämpade emot kontrarevolutionärer i Irkutskm hade varit tvungen att få stöd från lokalbefolkningen eller hitta vägen hem själv utan tillstånd. Det försäkrade att han förstod att han borde stanna kvar med sitt regemente istället för att desertera under ett anfall av antirealism. Och om han gick vilse, en blond, rundögd ukrainare skulle han vara lätt att hitta ibland lokalinvånarna som kunde återlämna honom till de rätta myndigheterna. Bra organisering; det här är hur en revolution bör göras!


Ändå var Röda Arméns soldater inte tillräckligt utbildade för att förstå. En miljon deserterade under ett enda år. Många Röda Armén detachement tog med deras vapen och gick samman med bönderna som skapade självständiga Gröna arméer. Senare, skulle stora grupper gå samman med Makhno, som naivt besegrade de Vita utan att installera hans egna diktatur. Så Bolsjevikerna behövde vara smartare än deras tsariska och imperialistiska mentorer. De sköt tusentals desertörer, men den här urgamla taktiken räckte inte till. Inspirerade av realism, improviserade de en ny taktik; att ta soldaternas familjemedlemmar som gisslan och avrätta familjemedlemmarna om desertörerna inte lämnade in sig själva för att bli skjutna. (5)

Propaganda affisch: ”Desertör, jag sträcker ut min hand till dig. Du är lika mycket en förstörare av Arbetar och Bonde Staten, som jag, en kapitalist!”

Medan så många av Röda Arméns kulor hamnade i Röda Armén soldaters kroppar, eller i de outbildade hjärnorna av anti-realistiska bönder – sköts allt för få mot Vita Armén – och Vita Armén växte och hotade revolutionen från alla håll. Röda Armén pressade långsamt tillbaka Norra Rysslands Expeditionen av Brittiska och Amerikanska trupper vid norra Dvina fronten, men det intensiva kriget under vintern hade misslyckats med att fördriva General Denikin från Donbass området i östra Ukraina. Under tiden hade franska expeditionsstyrkor landat i Odessa, Vita Armén hade cementerat sin kontroll i Kaukasas, och vid början av mars hade amiral Kolchat börjat en allmän offensiv på östra fronten och intog fort Ufa och fortsatte att vinna mark.


Den anarkistiska Svarta Armén höll linjen i södra Ukraina, men deras smarta Bolsjevikiska allierade svälte dem på vapen och ammunition i hopp om att Vita Armén skulle göra slut på dom. Det här var en effektiv ekonomisering av resurser från Proletariatets Fäders sida. De skulle inte längre behöva spendera tid med att debattera anarkisterna eller göra propaganda mot dem om alla anarkister var döda, och det var mycket lättare för dem att presentera sig själva som ett alternativ mot de förvirrade tsaristerna och liberalerna i Vita Armén än vad det var att debattera anarkisterna, med deras lömska lögner om att människor var kapabla till att befria sig själva.


Krigslisten att förvägra Svarta Armén några resurser slog tillbaka under sommaren 1919. Efter att Denikin bröt genom linjerna avancerade han så långt mot en hjälplös Trotsky att han hotade Moskva, och bara en rungande framgång av anarkisterna vid slaget om Peregenova i september 1919 kapade av de Vitas försörjningslinje, som till sist tvingade Denikin att retirera. Men det var ju trots allt därför Bolsjevikerna hade allierade: det var enklare att inte sätta alla människor de ville döda på deras fiende-lista på en och samma gång, med hopp om att de först skulle döda varandra på sätt som vore fördelaktigt för Bolsjevikerna.

1920: Bolsjevikpropaganda i byn

ARBETARMOTSTÅND MOT SOVJETSTATEN


Låt oss spela bakåt till tidigt 1919, när Bolsjevikerna mötte så mycket motstånd och de behövde fler allierade. De hade legaliserat Mensjevikerna efter ett par månader av Terrorn, och fått de olika anarkistiska detachementet att fokusera sin energi på att slåss mot de Vita, men de behövde fortfarande mer stöd. Efter ett halvår av mördande och fängslande av Socialist-Revolutionära Partiets (SR) medlemmar, legaliserade Bolsjevikerna SR, i ärlighetens namn, hade SR året innan försökt att mörda och fängsla människor. Bolsjevikerna hade vunnit det här monopolet nu, men en revolution kan inte försvara sig själv när så många av deltagarna är döda eller fängslade. De behövde fortfarande hjälp med att få det vanliga folket att arbeta och slåss för Bolsjevikerna. SR:arna hade varit duktiga propagandister och betydligt mycket mer populära än Bolsjevikerna. Det var dessutom enklare att hålla koll på SR när de verkade i det öppna, med offentliga kontor i Moskva, än när de verkade under jord. SR valde att lita på Bolsjevikerna, i hopp om att de kunde återfå kontroll över sovjeterna eller besegra andra revolutionära krafter.


Men så fort de kom ut i det öppna började Tjekan periodvis arrestera SR:s ledarskap, anklagade för konspiration och skicka iväg dom till gulag lägerna. Organisationen återfick aldrig styrka nog att sätta sig mot Bolsjevikerna. Samtidigt minskade legaliseringen av SR och Mensjevikerna antalet fiende som kommunisterna behövde kämpa mot och försatte fler i arbete med att få ut propaganda i revolutionens tjänst.


Bolsjevikerna hade fortfarande tillräckligt med problem. Som om inte det var tillräckligt att bönder och soldater gjorde uppror, fabriksarbetarna började också att revoltera. I staden Astrakhan gick arbetarna ut i strejk. Än värre, många Röda Armén soldater gick över till dem, och liknande strejker började att spridas i städerna Orel, Tver, Tule och Ivanovo. Sedan bröt strejker ut vid den gigantiska fabriken Putilov i Petrograd, revolutionens huvudstad.


Putilovfabriken hade byggt rullande järnvägsmateriel och andra järnvägsprodukter innan den grenade ut sig till artilleri och vapen för militären. Senare skulle de även producera de traktorer som skulle komma att bli avgörande för industrialiseringen av Rysslands jordbruk, efter att Lenin hade förordnat omvandlingen från krigskommunism till Den Nya Ekonomiska Policyn, “statskapitalismen”. En strejk vid den här fabriken var speciellt pinsam för Bolsjevikerna, eftersom Putilov fabriken var en av de ursprungliga platserna för revolutionen.

Revolutionen i februari 1917 härrör från fyra grupper: rebelliska militära enheter vid fronten, kvinnor som protesterade mot regeringens matransoner, sjömännen stationerade vid Kronstadt och Petrograd och strejkande arbetare vid Putilov fabriken. Strejker vid Putilov fabriken hade också varit en av gnistorna som orsakade 1905 års revolution.


Bolsjevikerna hade redan tagit hand om Dvinsk regementet – revolutionens hjältar och en symbol för soldaternas vägran att slåss i det imperialistiska kriget – genom att avrätta deras kommendörkapten, Grachov och upplöste regementet. De hade lyckats göra det här tyst och obemärkt för allmänheten. Senare, 1921, skulle de förklara det hela med att under revolutionens gång, hade Kronstadts sjömän på något sätt gått från att ha varit de mest hängivna försvararna av revolutionen till att bli småborgerliga individualister som infiltrerats av Vita agenter. Ingen trodde egentligen Trotsky när han sa det här, men det spelade ingen roll. (6)


Vad som verkligen stod på spel var inte sanningen, utan makt: Bolsjevikerna hade reda krossat alla deras andra fiende, och de löste frågan om Kronstadtssjömännens politik inte genom att presentera fakta, utan genom att slakta dem med.


Men krossandet av Kronstadt låg fortfarande två år i framtiden. I mars 1919, hade Bolsjevikerna fortfarande tillräckligt med fiende och alla hade sina ögon på dem. Putilov arbetarna hade några enkla krav: utökade matransoner då de svalt ihjäl, pressfrihet och ett slut på den Röda Terror och elimineringen av Kommunistpartiets medlemmars privilegier. (7)


Vad skulle Bolsjevikerna göra? Var det möjligt att ha en revolution utan att svälta arbetarna, stänga ner kritiska tidningar, att få revolutionärer av andra tendenser att “försvinna”, och höja upp Partimedlemmarna som en ny aristokrati?

1920: Söker efter förrymd kulak.

BOLSJEVIKERNAS SVAR


Vilken löjlig fråga! Bolsjevikerna var realister, och deras strategi vilade på att göra revolutionen genom att ta kontroll över staten. Staten var revolutionen, så länge som det var en Bolsjevikisk stat. De kunde inte göra staten starkare utan att eliminera deras rivaler, krama ur den sista droppen av svett och blod ur arbetarna och bönderna, och dela upp välståndet mellan sig själva. Vem vid sitt sinnes fulla bruk skulle bli en Bolsjevik om det inte innebar att man fick en högre lön, garanterade matransoner och en chans att ta sig upp i världen? Kommunistpartiet behövde realister. Idealisterna skulle få svälta. De som var villiga att säga att staten var revolutionen och lydnad var frihet förtjänade en chans att bidra med deras talanger för att bygga upp den nya maskinen.


Och för de jävlarna som fortsatte att vara arbetare hellre än att bli Partitjänstemän, visste Bolsjevikerna att arbetarens roll var att arbeta. Arbetare som inte arbetade var som trasiga maskiner. Som många realister kan berätta för dig, när en maskin går sönder är det enda att göra att ta ut den bakvägen och sätt en kula i hjärnan på den.


Mellan 12 – 14 mars tog Tjekan i tu med Astrakahn. De avrättade mellan 2000 och 4000 strejkande arbetare och Röda Armén desertörer. Några dödade de med exekutionsplutoner, andra dränkte dom – de knöt stenar runt deras halsar och slängde ner dem i floden. De hade lärt sig den senare tekniken från Lenins hjältar, Jakobinerna – upplysta borgliga revolutionärer som massakrerade tiotusentals bönder som inte var utbildade nog att förstå att allmänningar tillhörde gårdagen och att privatiseringen av markerna var framtiden. (8)

Bolsjevikerna dödade även ett mindre antal medlemmar av bourgeoisien, mellan 600 och 1000. De smartaste ibland borgarna hade redan gått med i Kommunistpartiet, då de insåg att det var det bästa sättet att profitera på situationen. Men de mer gammalmodiga konservativa borgarna var ståndaktiga motståndare till Bolsjevikerna, anarkisterna och aristokraterna också, även om de inte hade något emot att alliera sig med aristokraterna. Vilket politiskt system som helst där de inte kunde göra precis vad de ville mot vem de ville, kallade de för “tyranni”.


Den konservativa bourgeoisien skulle också ha krossat de strejkande arbetarna, kanske med hunger istället för kulor om de hade varit i kontroll. Trots det påstod Bolsjevikerna att de strejkande arbetarna hade varit agenter för den borgerliga ordningen. Märkligt nog, när anarkisterna hade exproprierat bourgeoisien i Moskva, april 1918, kallade Bolsjevikerna anarkisterna för “banditer” och lämnade tillbaka ägorna till bourgeoisien. Nu mördade de borgliga dissidenter liksom strejkande arbetare – men de sparade en stor del av kulorna åt arbetarna


Två dagar senare , den 16 mars, stormade Tjekan Putilov fabriken. De arresterade 900 arbetare och avrättade 200 av dem utan rättegång. Det här var pedagogisk dödande med avsikt att “lära dom en läxa”, utbilda arbetarna genom att avrätta deras kamrater. Arbetarna förstod inte än, men de skulle vara tvungna att lära sig, arbetare är till för att arbeta. Om de var tvungna att svälta, var det för det proletariatets bästa. Arbetarna lärde sig inte den här läxan på en gång. Till en början intensifierade stats repressionen bara arbetaroppositionen. Enligt uppfångade Bolsjevik telegrafering strejkade 60 000 arbetare bara i Petrograd under juni 1919, tre månader efter alla avrättningar vid Putilovs fabrik. (9)


De stackars Bolsjevikerna hade inget annat val än att döda ännu mer arbetare och att utöka deras gulag system så att de kunde omskola inte bara tusentals utan miljoner. Senare har många marxister orättvist beskyllt Josef Stalin för att Sovjet omvandlades till en massiv dödsmaskin, men vi kan se att ursprunget för den här makabra evolutionen ligger hos Bolsjevikernas behov av att döda arbetare för arbetarnas skull. Hela Parti-maskineriet från Lenin hela vägen ner, hängav sig åt att likvidera all opposition, och att helheten av det här monstruösa tilltaget var förordnat från den stund Kommunisterna bestämde att de var proletariatets medvetna avantgarde, att ekonomisk jämlikhet kunde uppnås genom politisk elitism och att ett frigörande mål rättfärdigar auktoritära medel.

1920: Rekvirering

KOMMUNISTPARTIETS EKONOMISKA POLITIK


Andra revolutionära strömningar hade motstridiga idéer angående arbetarnas krav och deras verktyg för självorganisering. Några föredrog fabriksråden som uppstod spontant under Februarirevolutionen. Andra föredrog arbetarnas fackföreningar som hade vuxit ofantligt under 1917. Bara Bolsjevikerna hade en realistiskt position och ändrade deras relationer med dessa strukturer efter hur vinden blåste. Så som har dokumenterats av Carlos Taibo, (10) växlade Bolsjevikerna mellan att förespråka sovjeterna eller fackföreningar, och försökte att fånga in dom i större byråkratiska strukturer som kontrollerades av Partiet och eroderade deras makt och undertryckte dem helt och hållet. Deras tillvägagångssätt varierade enormt beroende på om de trodde att de kunde använda sig av de här organisationerna för att förstärka deras egna makt eller istället fruktade att de här organisationerna hotade Bolsjevikernas överhöghet. All makt åt Partiet var deras enda konsekventa princip.


Under 1917 vann Bolsjevikerna en oändlig popularitet genom att göra den rätta propagandan. De lovade att fördela markerna direkt till bönderna, att avsluta kriget utan att tillåta imperialistiska Tyskland att annektera områden, och att ge arbetaren kontroll över sin arbetsplats. Vi har redan sett hur de bröt mot de två första löftena. När det kommer till löftet de gav arbetarna, ställde de olika arbetarorganisationerna emot varandra medan de stadigt stärkte deras byråkratiska kontroll.


1917 hade hundratals fabriksråd skapats i fabriker runt om i Ryssland, medan medlemskapet i fackföreningar växte från tiotusentals till 1,5 miljoner. I början dominerade Mensjevikerna fackföreningarna och utnyttjade deras inflytande för att få fackföreningarna att stödja Kerensky regeringen innan Oktoberrevolutionen. Enligt ett vittnesmål från Trotsky: ”Medan de förberedde sig för att ta makten, försökte Lenin och hans följare att närma sig fackföreningarna från en ny vinkel och definiera deras roll i Sovjet systemet”. Med löften om mer makt hoppas de på att vinna fackföreningarnas stöd för deras projekt att ta kontroll över staten – eller åtminstone deras passivitet.


Enligt två andra pro-Lenin-forskare, “Övergav [Lenin] i huvudsak slagordet “All makt åt Sovjeterna” när han “övertygade paritet att stunden var inne att ta över statsmakten”.(11) Det är bokstavligen ett erkännande av det faktum att om Sovjeterna skulle ha makt, kunde Partiet inte ha någon alls.


I november 1917 direkt efter att ha tagit makten förordnade Bolsjevikerna att fabrikskommittéerna skulle absolut inte delta i företagens styre, eller ta sig an något ansvar i dess funktionssätt, varje kommitté var underordnad det “Regionala rådet av Arbetarkontroll” och svarade mot All-ryska rådet för Arbetarkontroll. Kompositionen av dessa höga organ bestämdes av Partiet, och fackföreningarna fick majoriteten av platserna. (12)


“Revolutionen har segrat. All makt har överförts till Sovjeterna.. Strejker och demonstrationer är skadliga i Petrograd. Vi ber er att få ett slut på alla strejker i ekonomiska och politiska frågor, återuppta arbetet och genomföra det perfekt ordinarie sätt… Var man på sin plats. Det bästa sättet att stödja Sovjetregeringen dessa dagar är att fortsätta med sitt arbete”. – Bolsjevikisk talesman vid den andra


All-ryska Kongressen av Sovjeter, 26 oktober (Gamla kalendern) 1917, (citerad i Maurice Brinton, The Bolsheviks and Workers Control 1917-1921)


“Det absolut avgörande att auktoriteten i fabrikerna koncentreras i ledningens händer… Under dessa omständigheter måste varje direkt ingripande av fackföreningarna i bolagets skötsel betraktas som positivt skadligt och olagligt.” – Lenin talar vid den elfte kongressen 1922.


För att igen åberopa den Trotskistiska synvinkeln: Bolsjevikerna uppmanade nu fackföreningarna att skapa en speciellt tjänst till den framväxande Sovjetiska staten och att disciplinera fabrikskommittéerna. Fackföreningarna ställde sig kraftfullt mot fabrikskommittéernas försök att skapa en egen nationell organisation. De förhindrade kallelsen till en planerad All-rysk kongress av fabrikskommittéer och krävde kommittéernas totala underkastelse”. Vid slutet av 1917 tvingade Bolsjevikerna fabrikskommittéerna att inkorporera sig själva med fackföreningarna i ett försök att begränsa deras autonomi.

1918: En skjutning.

Från stunden de hade makten, behandlade Bolsjevikerna arbetarråden som ett hot. Varför? Många Leninister, likt tidigare nämnda Trotskister, påstår att råden var bara medvetna om deras intressen på den individuella fabrikens nivå, de var inte kapabla till att ta med intresset för hela ekonomin eller arbetarklassen i beräkningarna.


Det är dock motsägelsefullt på grund av de många exempel på solidaritet mellan sovjeterna och arbetarråden runt om i landet som började redan 1917, böndernas och arbetarnas materiella stöd till de anarkistiska detachementen som slogs mot Vita Armen i de anarkistiska zonerna i Ukraina och Sibirien, där idealistiska revolutionärer tillät arbetare och bönder att organisera sig själva. Det faktum att fabriksråden försökte samordna sig över hela landet vid slutet av 1917 visar att de var i en process av att utveckla vad en kan kalla en universell, proletär och revolutionärt medvetande; det var Bolsjevikerna som avbröt den processen.


Från ett Bolsjevikiskt perspektiv, var det som var mest farligt med fabriksrådens medvetande var att den kanske inte skulle leda till en särskild sort av arbetarklass-medvetenhet som Bolsjevikerna desperat behövde för att stanna kvar vid makten. Självorganiserande fabriker skulle stödja arbetarnas och böndernas revolutionära arméer men de skulle antagligen inte stödja Röda Armén med att undertrycka arbetare och bönder, de skulle stödja Lenins högst opopulära överlåtelse av Ukraina, Polen och Östersjön till Kejsartyskland.


Råden var farliga av andra anledningar också. De var inte bara ett organ för arbetarnas autonomi och självorganisering vilken gjorde vilket politiskt parti som helst obsolet, de tenderade även att erodera partidisciplin. Arbetare i råden som tillhörde Mensjevikerna, Bolsjevikerna eller något annat parti tenderade att handla i enhet med deras gemensamma intressen som fabriksarbetare snarare än att hålla fast vid parti intresset. (13)


Som Paul Avrich visat på, (14) utnyttjade Bolsjevikerna en nyanserad distinktion mellan två väldigt olika versioner av arbetarkontroll. Upravleniye betydde direkt kontroll och självorganisering av arbetarna själva, men de kommunistiska myndigheterna vägrade att bevilja det här kravet. Deras föredragna slagord, rabochi control, betydde inget mer än en symbolisk översyn i fabrikens organisation av arbetarna. Under systemet som implementerats av Bolsjevikerna, deltog arbetarna vid arbetsplatsens beslutsfattande tillsammans med cheferna, som innan revolutionen kunde ha varit kapitalistiska ägare eller Partiets och statens agenter, beroende på Sovjetpolitiken just då.


Alla slutgiltiga beslut fattades av Den högsta Sovjeten av den Nationella Ekonomin (Vesenkha), ett ickevalt, byråkratisk organ som grundades den 19 december genom ett beslut av Sovnarkom och All-ryska Centrala Styrorganet. Alla dessa byråkratiska organ var hela tiden kontrollerade av Bolsjevikerna, vilket betydde att ingen arbetare fick ha ett sista ord i beslutsfattande på arbetsplatsen utan att först bli en heltids partifunktionär och klättra upp till byråkratins högsta rang.


Redan i mars 1918, hade en församling av fabriksråd i Petrograd fördömt Bolsjevikstyrets autokratiska natur och Bolsjevikernas försök att upplösa de fabriksråd som inte var under Partiets kontroll. (15) Sådan autokrati bara ökade när Bolsjevikerna till slut gick vidare med nationaliseringen av ekonomin under sommaren 1918, vilken ökade Partikontrollen och drev fabrikerna med hjälp av “experter” rekryterade från den gamla regimen.


Trots att de till en början var en tvetydig kontinuum mellan de ekonomiskt orienterade fabriksråden och politiskt orienterade stads- eller byråden, homogeniserade och byråkratiserade Kommunistpartiet snabbt de territoriella sovjeterna med lagar som styrde sovjeternas val i mars 1918 och avslutade det när Sovjet Konstitutionen skapades 1922, Ännu snabbare gjorde de sig av med råden som bestod av alla arbetare vid en fabrik eller annan arbetsplats, och ersatte dem med en symbolisk arbetarrepresentant fullständigt underordnad en styrelsemedlem tillsatt av Partiet.


Kommunisterna gjorde allt det här medan de hycklande höll fast vid deras slogan och 1917 års huvudkampanj “All makt åt Sovjeterna”. De lyckades tillslut ta sig runt motsägelsen av att samtidigt förespråka och undertrycka sovjeterna genom att deklarera att råden av representanter av representanter och att även de med representanter av representanter av representanter var också “sovjeter”. Faktum är att den kommitté förflyttad längst från de verkliga livets arbetare, bönders och soldaters sovjeter var “Den Högsta Sovjeten”. Eftersom Bolsjevikerna kontrollerade dessa högre, mer byråkratiska regeringsorganen hårt, vilka de hade bestämt också skulle kallas för “sovjeter” kunde säga “All makt åt Sovjeterna” och hålla masken – eftersom att vad de nu sa var, “All makt åt oss!”.


Det här geniala tricket liknande det som användes av de Grundade fäderna av USA väldigt mycket när ett urval av förmögna handelsmän och slavägare etablerade en regering en “Folkets regering, av Folket, för Folket”, Slavägare kvalificerade sig som folket, slavarna gjorde inte det.


Bolsjevikerna krossade först fabriksråden, även om de inte väntade länge på att sänka ner tänderna i fackföreningarna och tömma dom på deras självständighet. Det är anmärkningsvärt att de gick mot fackföreningarna i förebyggande syfte, och förhindrade ett möjligt hot mot det totalitära styret innan fackföreningarna ens hade visat något tecken på motstånd. Vid den första All-ryska Kongressen av Fackföreningar i januari 1918 försvarade Bolsjevikerna framgångsrikt deras position att fackföreningarna skulle underordnas Sovjetregeringen, inför oppositionen från Mensjevikerna och anarkister som hävdade att fackföreningarna skulle förbli självständiga.


Bolsjevikerna lyckades att dominera fackföreningarna genom att utnyttja Fackföreningarnas Centralråd. Vid 1919 med ursäkten av inbördeskrigets exceptionella omständigheter, hade Centralrådet blivit fullständigt införlivade in i byråkratin som nu kontrollerades helt av Partiledningen. Givetvis, som vi redan har visat, förgick Kommunistpartiets exceptionella åtgärder det ryska inbördeskriget. De kan ha varit den huvudsakliga orsaken till oppositionen och upprördheten som underblåste de många och motsägande fraktioner som stred i inbördeskriget.


Vid 1921 när inbördeskriget var avslutat och Bolsjevikernas dominans var obestridlig, kunde Lenin och hans anhängare lägga av med krigskommunism. Där följde mer ursäkter om de exceptionella omständigheterna, och än en gång sköt upp repartitionen av pajerna i himlen som förmodat väntade dom i arbetarnas paradis. Resultatet var den Nya Ekonomipolicyn (NEP), vilken Lenin själv, beskrev som “en fri marknad och kapitalism, båda under statlig kontroll” tillsammans med statliga bolag som drevs “på en profitbasis.” (16 ) Anarkisterna kan ha varit bland de första som anklagande kallade det för “statskapitalism” men Lenin accepterade beteckningen som ett objektivt faktum.


Sammanfattningsvis, svängde de fram o tillbaka från november 1917 fram till NEP 1921, och förändrade deras ekonomiska politik flera gånger. Alltigenom dessa förändringar, överlät dem kontrollen över arbetsplatserna till kapitalistiska chefer med en symbolisk översyn av arbetarna, till Partilakejer, till byråkratiska suveräna kommittéer, och nepmännen, de ekonomiska opportunisterna från NEP-eran. Det verkar som om de enda människorna Bolsjevikerna inte var beredda att lita på var arbetarna själva.


Antikoloniala marxisten Walter Rodney, som var sympatisk gentemot Stalin och fullständigt stödde Lenin, icke dessutom mindre erkände att “Staten, inte arbetarna, i själva verket kontrollerade produktionsmedlen”. (17) Han visade också hur Sovjet Unionen ärvde och fortsatte den Ryska imperialismen från den tidigare tsariska regimen – men det är ett ämne för framtida uppsatser. En realist vet att det bästa motargumentet mot alla dessa sentimentala klagomål är det obestridliga faktumet att i slutändan triumferade Bolsjevikernas strategi. De utplånade alla deras fiender. Idealisterna var döda – och därför hade de fel. Vad för bättre bevis finns det för det korrekta med Bolsjevikernas position?

1919: I Tjekans källare

SLUTET PÅ MOTSTÅNDET MOT BOLSJEVIKS REALISM


Saker och ting blev genast bättre. Arbetarna behövde inte längre slita för att berika kapitalistklassen. Nu skördade de frukten av sitt egna arbete, (förutom så klart, för alla arbetare inom fri-marknadsföretagen som tilläts under NEP, och de miljoner bönder som bokstavligen var tvungna att ge bort frukterna och säden de odlade). För att göra saker enklare, hölls all social rikedom de skördade i en pensionsfond som sköttes av de intellektuella arbetarna. De intellektuella arbetarna arbetade mycket hårdare och behövde större kompensation, bättre mat och större hus – men de såg också till att det mesta av förmögenheten gick till att föda en arme på 11 miljoner (men bara en miljon ifrån att vara den största armén i världshistorien). Och en jäkligt fin opera. Och en av de mest omfattande apparat av den hemliga polisen som någonsin setts också, för att vara säkra på att människor var trygga.


Under Stalins Fem Årsplan, växte Sovjets ekonomi snabbare än de samtida demokratiska ekonomierna, och styrde iväg från Depression som skadade mycket av resten av världen.


Idealistiska anarkistiska kritiken av “statskapitalism” har länge påpekat att Kommunisterna var kapabla till att bringa kapitalism till de länder där kapitalistklassen till störst del hade misslyckats – de gjorde kapitalism bättre än kapitalisterna. Men det här naiva klagomålet missar det faktum att en stark stat, och därför en stark revolution, kräver en robust ekonomi som producerar enorma mängder mervärde som kan återinvesteras så som Proletariatets Fäder anser vara bäst. Jäms alla de här spännande utvecklingarna, fick arbetarna så småningom bostäder och hälsovård, om de arbetade hårt och höll käften. Förutsatt, så klart, att inte var ibland de miljoner av offer för de systematiska hungersnöden utformade för att bryta ner bondeklassen. Och det är därför det här sådana viktiga dagar att komma ihåg.


På den här hundrade årsdagen av massakrerna av strejkande arbetare i Astrakhan och Petrograd, bör arbetare göra sitt bästa för att komma ihåg vem som har deras bästa i åtanke innerst inne, och komma ihåg att lydnad är frihet. För att fira den Bolsjevikiska Revolutionens seger, vilken fortsätter att lysa som en fyr för de förtryckta folken överallt, arbetare borde lyda deras valda fackföreningsrepresentanter, fångar borde lyda deras vakter, soldater borde lyda sina officerares orders om att skjuta, och människor borde vänta på direktiv från regeringen. 


Allt annat skulle vara anarki.

FOTNOTER/KÄLLOR

1. Av de sju medlemmarna av den första Politbyrå — Lenin, Trotsky, Stalin, Kamenev, Sokolnikov, Zinoviev, och Bubnov— hade alla utom Zinoviev fått elitutbildningar och blivit professionella aktivister direkt efter deras utbildning. Stalin var den enda av de sju som kom från lägre än en medelklassbakgrund. Hans far var en välbärgad skomakare som ägde sin egna verkstad, även om han förlorade sin förmögenhet och blev en våldsam alkoholist. Unge Stalin fick möjlighet att få en elit religiös utbildning tack vare hans mors sociala kontakter. Hans första jobb var som en meteorolog; han arbetade senare en kortare period vid ett lagerhus för att kunna organisera strejkaktioner där.


Lenin och Soklonikov kom från familjer av tjänstemän; Bubnov kom från en handelsfamilj; Kamenev var son till en relativ välbetald arbetare vid järnvägsindustrin. Trotsky och Zinoviev var barn till markägande bönder, eller kulaks, samma människor som de identifierade som klassfiende på landsbygden för att kunna rättfärdiga morden på miljoner av både kulaks och fattiga bönder som motsatte sig Bolsjevikernas politik.


De flesta anarkister tror inte att ens person klassbakgrund bestämmer ens tro och attityder, inte heller att det ger eller förnekar den legitimitet som en mänsklig varelse. Vi förstår att hur vi växer upp påverkar våra perspektiv, men vi tenderar att lägga mer vikt vid hur någon väljer att leva sina liv. Ett fåtal anarkister, som Kropotkin kom från elitbakgrunder, medan många fler, så som Emma Goldman och Nestor Makhno, kom från arbetar- eller bondeklassbakgrund. Det är icke desto mindre betydande att praktiskt taget varenda anarkist som var inflytelserik under den Ryska Revolutionens gång eller som valdes att leda ett större detachement under inbördeskriget var en arbetare eller bonde. Det här illustrerar slagordet från Första Internationalen, “arbetarnas befrielse måste vara arbetarnas egna verk”, (Det enda undantaget var Volin, som kom från en tjänstemannabakgrund.) Det är även betydelsefullt att, medan Bolsjevikerna rekryterade många industriarbetare, bestod hela deras Politbyrå av 0% arbetarklass.


Med tanke på både Marx och Lenins systematiska användande av deras motståndares klassidentitet verklig eller föreställd – för att göra dem laglösa eller till och rättfärdiga mord på dom, det faktum att varken Marx eller Lenin eller resten av det Kommunistiska ledarskap var arbetarklass är minst sagt ett hyckleri.


2. För mer information om “blockerings enheterna” som gjorde det här, läs Volkogonov, Dmitri (1996), Shukman, Harold, ed., Trotsky: The Eternal Revolutionary, London: Harper Collins, sida.180.


3. Brovkin, Vladimir (Autumn 1990), “Workers’ Unrest and the Bolsheviks’ Response in 1919”, Slavic Review, 49 (3): 350–73


4. Alexandre Skirda, översätt. Paul Sharkey, Nestor Makhno: Anarchy’s Cossack. Oakland: AK Press, 2003


5.. Beryl Williams, The Russian Revolution 1917–1921. Boston: Wiley-Blackwell, 1987.


6. Även innan Stalin, spred Bolsjevikerna lögner inte så mycket för att övertyga folk om dem, utan mer för att tvinga dem repetera lögnerna. Det här var ett effektivt lojalitetstest; någon som insisterade på att säga sanningen var uppenbart en farlig kontrarevolutionär, medan de som kallade de svältande bönderna “kulaks” eller fördömde principfasta revolutionära sjömän som “Vita agenter” hade accepterat Kommunistiskt realism.


7. “Vi, arbetarna vid Putilovs fabrik och lastkaj, deklarerar inför Rysslands arbetande klasser och världen. att Bolsjevikregeringen har förrått Oktober revolutionens höga ideal, och därför förrått och bedragit Rysslands arbetare och bönder, att Bolsjevik regering, handlandes i vårt namn, är inte ledarskapet för proletariatet och bondeklassen, utan ledarskapet för Kommunistpartiets Central Kommitté självstyrande med hjälp av den Extraordinära Kommissionen (Tjekan), Kommunister och polisen.


“Vi protesterar emot tvånget för arbetare att vara kvar vid fabriker och verk, och försöken att frånta dem alla elementära rättigheter; pressfrihet, åsiktsfrihet, mötesfrihet och en persons okränkbarhet.


“Vi kräver:

Omedelbar överföring av ledarskapet till fritt valda Arbetar och Bondesovjeter. Omedelbar återställande av fria val vid fabriker, verk, baracker, skepp, överallt.

Överföring av hela skötseln till de befriade arbetarna från fackföreningarna.

Överföring av livsmedelsförsörjningen till arbetarnas och bönderna kooperativa sällskap.

Allmän beväpning av arbetare och bönder.

Omedelbar frisläppning av medlemmar från det ursprungliga revolutionära bondepartiet Vänster Socialist Revolutionärerna.

Omedelbar frisläppning av Maria Spiridonova (En Vänster SR Ledare)


8. Piotr Kropotkin, The Great French Revolution. Montreal: Black Rose Books, 1989. p.454-458


9. Dokument nr. 54, “Summary of a Report on the Internal Situation in Russia,” in A Collection of Reports on Bolshevism in Russia, abridged ed. Parliamentary Paper: Russia no. 1 [London: HMSO, 1919], sida .60


10. Carlos Taibo, Soviets, Consejos de Fábrica, Comunas Rurales. Calumnia: Mallorca, 2017


11. Robin D.G. Kelley and Jesse Benjamin, “Introduction,” från Walter Rodney, The Russian Revolution: A View from the Third World. London: Verso, 2018.


12. Maurice Brinton, The Bolsheviks and Workers’ Control 1917-1921. 1970. p.65


“Once power had passed into the hands of the proletariat, the practice of the Factory Committees of acting as if they owned the factories became anti-proletarian.” -A.M. Pankratova, Fabzavkomy Rossil v borbe za sotsialisticheskuyu fabriku (Russian Factory Committees in the struggle for the socialist factory). Moscow, 1923


13. Mário Machaquiero, A revolução soviética, hoje. Ensaio de releitura da revolução de 1917. Oporto: Afrontamento, 2008. p.144.


14. Paul Avrich, The Russian Anarchists. Oakland: AK Press, 2006. p.147


15. Paul Avrich, The Russian Anarchists. Oakland: AK Press, 2006. p.147


16. V.I. Lenin, “The Role and Functions of the Trade Unions under the New Economic Policy”, LCW, 33, p. 184., Decision Of The C.C., R.C.P.(B.), January 12, 1922. Published in Pravda No. 12, January 17, 1922.

Lenin’s Collected Works, 2nd English Edition, Progress Publishers, Moscow, 1973, first printed 1965, Volume 33, pp.186–196.


17. Robin D.G. Kelley and Jesse Benjamin, “Introduction,” in Walter Rodney, The Russian Revolution: A View from the Third World. London: Verso, 2018. p.lvi